Ingenjörens kokbok för energioberoende, Recept nummer 3.

Är man nu mikroproducent av Solel så behöver man, förr eller senare hitta sätt att lagra, styra och konsumera denna "gratis energi", som substitut för andra behov än bara "hushållsel".

Så när nu möjligheten yppade sig att "prova på ett rullande energilager", då denna trevliga bil återtagits från en som inte var så noga med att göra rätt för sig, blev svaret JA!

Så då var man med Elbil ... och nu gäller det att lära känna livet med ett "rullande energilager" som nyttiggör den egna solelproduktionen som substitut för persontransporter med köpt dieselbränsle.

Klicka på bilden för att se den i full storlek

Elbilen har gått nästan 9500 mil, så även om batteriet bytts ut efter importen till Sverige så måste man inse att det är en rejält begagnad bil, men med en hög utrustningsnivå. Efter den första titten i kofferten inser man att sladdar & adaptrar är en central del av elbilsförarens vardag, men det handlar ju bara om att vänja sig ;-)



Jungfruturen går till en partikamrat i Henån för att resonera om tingens (o)ordning och läget i vårt sargade parti med en chockerande brist på ett fungerande ledarskap och goda ledare.

Sedan är det dags att återvända till verkligheten som förälder och beta av helgens sedvanliga plikter, vilken idag består av ett Bowlingkalas i Uddevalla för en av sonens 11-åriga klasskamrater. Samtidigt så passar vi övriga i familjen på att göra lite andra ärenden, så som man gör när man bor på landet och behöver samordna nyttorna av resorna till olika närbelägna service centra. Jag är ju inte precis ovan att testa, utvärdera och kravställa olika funktioner som ingenjör och pionjär/expert inom digitalisering, bland annat inom den globala fordonsindustrin, så för mig handlar det inte bara om Nissan lyckats skapa en bra kundupplevelse i denna generation av elbil.

En sak är dock klar för mig, redan innan vi nått handelsplatsen på Torp, denna typ av fordon ställer många (inte alla) av de krav på ett nytt smart användargränssnitt som vi diskuterade om under förutvecklingsfasen av dåtidens smartaste bil, SAAB 9-3 (Projekt 440, 1998-2001).

Det kan inte vara så att man har mer att göra med små knappar och dolda menyer än vad som händer i trafikmiljön. Dessutom så gör sig räckviddsångesten nästan omedelbart påmind, då räckvidden trotts försiktig körning, snabbt minskar, 12 mil för en resa från Orust till Uddevalla och tillbaka ter sig ju som mer än tillräckligt, speciellt med dagens milda temperaturer.

Efter avlämnandet av den unga förhoppningsfulla telningen på 11-årskalaset så åker vi andra bort till en närbelägen mack för att göra det första av en lång rad ärenden och här stöter vi på den första av många paradoxer ... efter det att vi hittat de små förbrukningsartiklar som vi söker, så frågar expediten, "har Ni tankat" ... svaret blir Nej, "Ni har ju inget som en batteribilsförare" behöver.

Den höggravida expediten tittar lite misstroget på oss som om hon hoppas att vi skall försvinna snabbt och att allt skall bli som vanligt .. tror att hon kommer att ha den upplevelsen allt oftare efter sin mammaledighet, om hon ens hinner avsluta den innan förändringen blir ett faktum?

Efter detta ärende åker vi bort till Torps köpcentrum och ställer oss vid de laddplatser som ICA MAXI ordnat, men som sällan har några besökare, för att få "lite juice i tanken" då en befogad räckviddsångest är påkallad. Efter 30-45 minuter så är det dags att kasta loss för återresan mot Uddevalla centrum och vidare mot Henån. Delar av sträckan körs utan klimatkontroll och belysning för att säkerställa tillräckligt med energi för att nå destinationen ..

Klicka på bilden för att se den i full storlek

Slutet gott, allting gott med några kilometers marginal så når vi målet och kan snabbladda i Henån under cirka 30 minuter, dock bara till cirka 90% batterikapacitet ..

Följ och kommentera gärna de olika recepten för "Ingenjörens kokbok för energioberoende".