Lugn lugn, vi står stadigt på botten, ingen anledning till panikåtgärder!

Jag minns det som igår, när vi lekte med vattenskidor och familjens snabba båt utanför sommarstugan på Berkön (Piteåmål för Björkön). Den kloka, men vattenovana flickvännen, då i 16-års åldern skulle göra sin debut på vattenskidor. Efter flera misslyckade startförsök så gick det vägen och hon åkte helt fantastiskt bra, för att vara första gången. För dig som inte åkt vattenskidor, så kan jag berätta att det ger en otrolig fartupplevelse, så nära elementen samt kräver en del av armar, rygg och ben.

Så efter ett tag var det dags att göra ett sista snabbt anlopp mot stranden och en ganska häftig gir tillbaka ut mot havet, så att vattenskidåkaren kunde släppa taget i precis rätt ögonblick och på den kinetiska energin själv surfa in mot/eller till och med upp på stranden, kliva av skidorna "torrskodd".

Men nu hade jag ju bara hunnit till hur själva starten skulle gå till i mina omsorgsfulla instruktioner och den kloka stackars vattenovana flickvännen var helt ovetande om hur avslutet skulle gå till ...

Så, när nu båten i hög fart gick rakt in mot stranden och gjorde en lång, utdragen 180 graders gir så släppte hon aldrig draglinan, då skidspetsarna pekade mot stranden, utan följde med som en sten i en stenslunga tills dess farten skulle ha renderat i dryga böter på det Svenska motorvägsnätet ...

Vad som sedan hände kan beskrivas som Huvud-Rumpa-Huvud-Rumpa-Huvud-Rumpa, som när man kastar macka med en flat sten, först ovan vattenytan och sedan under .. Kloka ungdomar som man ju vanligtvis var förr, så hade hon ju utrustats med en seglarväst, vilken ju obönhörligen tvingade upp henne till ytan, hur desorienterad hon än var ...

Som den gentleman man nu är så lämnade man över ratt och gasreglage till fadern för att dyka i vattnet då båten fullbordat sin 360 graders gir ...

Och kom då att hamna ansikte mot ansikte med den skräckslagna flickvännen som just tvingats inse vad som var upp och ned av just seglarvästen .. med paniken lysande i ögonen så klamrade hon sig fast i mig, beredd att göra vad helst som krävdes för att behålla huvudet över vattnet ..
Minns fortfarande hur paniken övergick i en misstrogen blick, till insikt och sedan gråt när jag sade "Lugn lugn, Vi står på botten".

Så mitt budskap till alla de människor med en helt irrationell Miljöpanik är "Lugn lugn, vi står stadigt på botten, ingen anledning till panikåtgärder".